IntroduktionLogaritmer är en klass av matematiska funktioner som konstruerades kring år 1600 av skotten John Napier (Neper) för att underlätta och snabba upp det manuella arbetet med komplicerade beräkningar. Man kan nämligen ersätta multiplikation av två tal med addition av talens logaritmer, varefter produkten fås som antilogaritmen av summan. På motsvarande sätt ersätts division med subtraktion. Kort historikJohn Napiers logaritmer ersattes inom de flesta områden med de logaritmer som lanserades av Henry Briggs en bit in på 1600-talet. Dessa de briggska logaritmerna blev de som allmänt kom i användning (utom i teletekniken där Napiers logaritmer används). Från början av 1600-talet och fram till den allmänna användningen av kalkylatorer och datorer under 1900-talets senare hälft, var logaritmerna mycket betydelsefulla vid numeriska beräkningar, särskilt inom navigation, astronomi och lantmäteri. |
Förutsättningen för att man skall vinna tid vid räknearbetet är att funktionernas värden finns tillgängliga på ett smidigt sätt. De två absolut dominerande sätten att tillhandahålla logaritmerna var räknestickan (25 cm med 3-4 sign siffror eller 12.5 cm med 2-3 sign siffror) och logaritmtabellen (4-ställig eller 6-ställig). Räknestickan togs fram i England i början av 1600-talet av Edmund Gunter som en direkt föjd av Napiers arbeten. Några år senare kombinerade William Oughtred två av Gunters räknestavar så att de kunde förskjutas i förhållande till varandra och i denna form levde räknestickan ända in till slutet av 1900-talet. Arbetet med att framställa logaritmtabellerna bestod av två huvudmoment: beräkning och mångfaldigande (tryckning). De första tvåhundra åren skedde detta manuellt men på 1800-talet försökte man automatisera arbetet. Det gav upphov till de första datorerna och de första datorprogrammen. |
Det manuella arbetet var tidsödande och behäftat med flera felkällor. De flesta felen berodde på att stora mängder tal skulle hanteras av personer för vilka tabellernas tal saknade sammanhang och mening. En tabell delades upp i korta avsnitt och avsnitten delades ut till personer som hade som yrke (den engelska yrkestiteln var computer!) att utföra numeriska beräkningar. Människan är dock inte särskilt bra på att göra beräkningar som repeteras med nästan samma siffror och som visserligen i varje del är enkla men totalt sett omfattande. Man räknade fel, man skrev av fel från kladden där beräkningen gjorts, till det papper där resultatet samlades. Det samlade resultatet av beräkningarna lämnades till ett sätteri, där sättare avläste varje tal och satte talet med lösa typer, vilket ju sker spegelvänt. Efter sättningen samlades allt ihop till trycksidor där varje tal skulle placeras på rätt rad och kolumn. Här var alltså ytterligare felkällor, talen kunde läsas av fel, vändas fel vid spegelvändningen eller placeras fel i tabellen. Slutligen trycktes tabellerna och bands in i böcker. |